Här skulle vi vilja ha en bild:

ojdå, det var ingen trädgård

Dels talar han om ”bigott” rasism. Nassar och allmänt främlingsfientliga, som ogillar invandrare av mer eller mindre ideologiska skäl. Det är inte de som är rationella, de är bara ”galna” enligt Harford. Och så talar han provokativt om den ”rationella rasismen” (”rational racism”), som egentligen borde kallas för ”rationell diskriminering” på svenska. Den bygger på samma princip som försäkringsbolagens diskriminering av unga män när de prissätter en bilförsäkring. Man ser inte till individen, det har man inte tid med, utan behandlar Kalle Karlsson enbart utifrån vilken grupp han tillhör. Den gruppen krockar oftare än andra, alltså är det rationellt att diskriminera alla ur den gruppen genom att ge dem högre premier. Man skulle också kunna tala om ”statistisk diskriminering”. På samma sätt är det – obehagligt nog – så att det kan vara rationellt av en stressad rekryterare att sortera bort alla ansökande med icke-Svensson-namn om det statistiskt finns fler högutbildade bland Svenssons i Sverige (om man utgår från att utbildning borgar för kompetens). Och det tragiska är att ju oftare detta sker, desto mindre incitament finns det för den diskriminerade gruppen att kosta på sig utbildning, för det lönar sig ju inte i rekryterinsgssituationen. Och då blir det rationellt för den gruppen att inte plugga vidare. Och så förstärks den negativa spiralen…

Är det dessutom så att den diskriminerade gruppen är i påtaglig minoritet, kan det ta lång tid för diskrimineringen att straffa sig ekonomiskt för företagen (som ju går miste om kompetens, eftersom det inte ser till individerna utan bara till gruppen). Så resonerar Harford med stöd av Gary Beckers teori om detta.

Personligen tror jag man gör det lite för lätt för sig att så radikalt skilja mellan ”galna rasister” och ”rationell diskriminering”. Gränsen är nog rätt så flytande. Och grupppsykologi leder ju ofta till att man helst tar in sådana som liknar gruppens existerande medlemmar, och befäster det homogena. Därför finns det även en subtil, kanske omedveten, lätt form av ”galen rasism” som sjuder under ytan även på den som vill tro sig vara ”öppen” och ”medveten om problematiken”.

Vidare tar Harford upp problemet med att den diskriminerade gruppen tenderar att hålla tillbaka sina ”sociala utbrytare”. Med utgångspunkt från svartas situation i USA, så diskuteras ”acting white”-fenomenet. Illustrerat av ekonomen Roland Fryers pappas ord när Fryer berättade om sina planer att studera på högskola för att fly ghettot:

”I don´t care how much education you get or how successful you become, because you´ll always be a nigger”

Harford menar att det är logiskt att straffa de som bryter sig ur gruppen för att fly till en annan, bättre, social klass. De går ju inte att lita på. Varför investera i att bli vän med någon som kanske snart försvinner och ”sviker gruppen”? Därför finns det ett starkt grupptryck inom den diskriminerade gruppen mot att studera för att ”komma vidare”. Nyss nämnda Fryer skickade ut en enkät till 90 000 elever och bad dem skriva ned namnen på sina närmaste vänner. Och så matchade han dessa svar mot varandra. Han fann att vita barn med goda studieresultat fanns med på många andra elevers kompislistor. Medan de mest populära svarta barnen (och ”latinos”) var de med halvdana studieresultat…

Men finns det inget hopp då? Jodå, mot slutet av Harfords kapitel om rasism så närmar han sig några lösningar. För det första menar han att myndigheter måste tänka på problemet mer än företag, eftersom företag så småningom tvingas inse att de går miste om kompetens vilket påverkar deras lönsamhet negativt. Myndigheter går ju dock inte i konkurs, så de behöver mer piska. Dessutom menar Harford att ”affirmative action” kan vara bra då den utformas så att den inte sänker den hjälpta gruppens incitament att studera (”jag får ju ändå jobbet”) samtidigt som den skänker hopp att det faktiskt lönar sig att skaffa sig en utbildning (”jag kanske får jobbet ändå om jag ser till att ha rätt examen”).

Nej, det är inte ett skämt! Så här marknadsför Energibolaget Fortum sin senaste tjänst:

”Låt oss på Fortum ta hand om din elfaktura när du behöver energi för att ta hand om dig själv. Vår unika försäkring Betalningsskydd kostar bara 34 kronor i månaden och innebär att om du blir sjukskriven längre än 30 dagar täcker försäkringen dina el- och elnätskostnader i upp till sex månader. Sjukförsäkring för din elräkning helt enkelt.”

Snarare sjuk försäkring. Allvarligt, om man har så knappa marginaler i sin privatekonomi (vilket ju många har! Ingen slump att den här typen av försäkring kommer ut på marknaden…) så borde det vara bättre att teckna en sjukförsäkring som täcker upp för inkomstbortfallet än att teckna massa olika (för dyra) småförsäkringar för att kunna betala olika räkningar.

Till exempel erbjuder ett stort försäkringsbolag via gruppförsäkring en sjukförsäkring som ger 700 k/månaden för en premie om 40 kr/ månad. Säg att ett ensamhushåll i lägenhet har en elräkning på 700 kr/månd, så går det break-even redan här i jämförelsen. Lägg därtill att sjukförsäkringen betalar ut upp till 36 månader, inte bara 6 som i Fortums fall, så framstår Fortums försäkring som två hål i huvet.

Med en elräkning på 700 kr/månad så krävs det att du blir sjuk i ett halvår åtminstone en gång var tionde år för att gå jämnt upp med premierna du betalat. Visst, har du ett stort dragigt hus som bara värms upp med elradiatorer så blir kalkylen bättre. Men ändå, har du små marginaler skaffa en sjukförsäkring istället!

Läs här tidigare inlägg om pbots-försäkring. Vad kommer härnäst? ”Jag-missade-bussen-och-kom-för-sent-till-viktigt möte på jobbet-och-riskerar-därför-gå-miste-om-löneförhöjning”-försäkring?

Vi försäkrar oss för mycket mot små (konkreta) risker som är hanterbara. Vi köper drulleförsäkring för mobiltelefonen. Vi försäkrar oss för lite mot stora (mer abstrakta) risker som kan ödeläga vår ekonomi. Vi tecknar inte lika lätt en livförsäkring.

Finns det nån därute som skulle kunna erbjuda en försäkring mot dåliga försäkringar? Betalar man för mycket i premie i förhållande till vad som är sannolikt att man kommer få ut som ersättning, så får man mellanskillnaden från försäkringsförsäkringsbolaget? Det borde väl kunna gå att räkna på det med?

Spelar det någon roll egentligen om Carl-Henric Svanberg gör någon nytta för Ericsson? Det kanske är rationellt att ge honom mångmiljonbonus oavsett om han är en klåpare eller ett geni?

Bonusdebatten går ännu en rond efter SVT Agendas inslag om den obefintliga kopplingen mellan bonus och aktiekursens utveckling:

”Agenda har tagit del av den undersökning som Nordic Investor Services gjort och som visar att det bland de närmare 50 bolag som i princip alltid haft bonusprogram de senaste åtta åren har mer än varannat bolag gått sämre än konkurrenterna i samma bransch. Tittar man i stället på de drygt 50 börsbolag som i princip aldrig har haft bonusprogram har drygt 60 procent slagit sitt respektive branschindex.”

Samtidigt läser jag just kapitlet om chefsbonusar i Tim Harfords senaste pop-ekonomi-bok ”The logic of life”. Han försöker hitta ett rationellt sätt att motivera de höga bonusarna till börsbolagens vd:ar, och ger plats åt ”turnerings-teorin” (”Tournament-theory”) som jämför belöningssystemet med hur man korar en vinnare i en tennisturnering. Det handlar inte om att säga att Federer är bättre än Borg någonsin varit. För de har aldrig mötts i en match. Det handlar om att belöna den som klarat sig bäst relativt andra i samma tävling.

Ekonomerna bakom ”turnerings-teorin” menar att det är ointressant att fråga sig om vd förtjänar den stora bonusen. Det intressanta är vad hans belöning innnebär för de andra cheferna under henne, och de under det chefslagret etc. De högsta chefernas ersättning fungerar som en sporre för de lägre cheferna att ta sig upp på toppen. Och bara de lägre cheferna jobbar häcken av sig, så kanske högste chefens bonus lönar sig för aktieägarna. Även om vd bara ägnar dagarna åt att pilla sig i naveln och titta på Teveshop. Faktum är att de verkar ge vd´s arbetsinsats relativt liten betydelse, de ser henne mest som en galjonsfigur som inspirerar de andra att få det lika bra…

Harford skriver även om en förklaring till varför bonusarna är så astronomiskt höga. Det beror på att de som kan få dessa resultatbaserade bonusar egentligen kan göra väldigt lite för att påverka företagets resultat! Om du bara kan påverka resultatet till 5%, och 95% beror på konjunktur, valutakurs, väder och tur, hur motiverad är du då att jobba riktigt hårt för att förbättra resultatet? Inte tillräckligt om bonusen är låg. Men är den galet stor, kan det vara värt besväret. Om jag sa till dig att du kan öka chansen att vinna högsta vinsten på Lotto med 5% om du bara jobbar fyra timmar mer om dan, skulle du säkert göra det. Men om det du kunde vinna bara är värt en tröstvinst, så går du nog hem från jobbet i tid som vanligt…

• Utgångs- och slutpris skiljde sig åt drygt 30 procent 2007. När marknaden satte sig i november, var skillnaden dock nere i 10 procent.
• I Västerås har den lugnare marknaden inte förändrat sig så mycket. Där har skillnaden legat still på uppåt 10%.
• ”Lockpriser” beror på att det är en spelteoretiskt situation, där det inte är rationellt att höja utgångspriset i uppåtgående marknad. Det är ingen medveten lurighet från mäklarnas sida…
• ”Lockpriset” bedöms varit större på större lägenheter (30-40%) än vad gapet skulle varit för mindre (20-30%).
• På Östermalm i Stockholm var skillnaden mellan utgångs- ocvh slutpris mindre än i övriga innerstan. Vill man som spekulant att det ska se ut att kosta mera att bo på Östermalm?
• ”Lockpriser” blev mindre vanligt efter dippen hösten 2007. Fast pris blev vanligare, vilket också är rationellt i vikande marknad.
• Andra studier (Wilhelmsson, 2008: Clauretie och Thistle, 2007) visar att köpare som tidigare varit med i flera budgivningar tenderar att betala ett lite högre pris.

Mer ingående om ”lockprisernas” utveckling, resonerar man i studien om att de uppkom av sig självt i en stigande marknad utan någon medveten strategi att lura folk:

”Vi kan se detta som att de begärda priserna inte följer med i marknadsprisernas svängningar”
(den mäklare som skulle följa med, tar en risk att de andra inte gör det, och riskerar därmed att skicka fel prissignal till marknaden)

”Ur marknadens synvinkel kunde det vara klargörande om utgångspriserna höjdes direkt när marknaden givk upp, med detta är en farlig strategi för den enskilde mäklaren. Mäklarna kan alltså förväntas ”lagga” marknaden och det blir också så att utgångspriserna svänger mindre än slutpriserna.”

Om budgivningen som ett medel att avslöja vad ”marknaden vet” (anser om priset), och i vilka lägen man vill få fram den informationen:

”Auktionen sprider information om att andra verkar vara beredda att betala relativt mycket och då reviderar man sina max-bud uppåt. Vid en nedåtgående marknad kan det på motsvarande sätt bli nedåtgående spiraler med prisförväntningar. Ett objekt kommer ut men ingen vill börja bjuda för man är osäker på hur mycket priset fallit… Budgivningen riskerar att stanna av. I detta läge kan det vara rationellt att gå ut med ett fast pris. Processen avslöjar då inget om andras betalningsvilja och den som väntar med att slå till riskerar att inte få objektet.”

Fast pris mest lönsamt i början:

”Särskilt om det finns aktörer på marknaden som inte insett att marknaden är på väg nedåt – eller helt enkelt är trötta på budgivning och vant sig vid relativt höga priser – kan det gå att få ett relativt sett högre pris genom att gå ut med ett fast pris på en nivå som bara är lite lägre än de priser som noterades på toppen av konjunkturen.”

Ska man anta att fast pris är grejen i övergångsfaser, och sen när man lagt sig på en ny etablerade lägre nivå kommer ”lockpriserna” åter, så fort marknaden tar fart igen?

Nu är det ju ännu osäkert vartåt marknaden tar vägen. Det verkar ju som att november-december var dystra månader för säljarna, men att det nu är lite mer fart igen. Men visst har det blivit vanligare med olika varianter på ”fast pris” i annonserna? Dock ska Mäklarsamfundet ha gått ut med rekommendation till sina mäklare att undvika det. För vad gör man när det kommer en köpare som vill ”bjuda över” det fasta priset? Ska mäklaren säga till säljaren att den ska nöja sig med mindre än den kan få, bara för att rädda mäklarens rykte? Mäklaren kan hamna i en svår sits om hon lovar att ett ”fast” pris verkligen ska vara ”fast”!

En annorlunda variant på trängselskatter och vanliga vägtullar föreslås i Storbrittanien: en särskild fil för de som är beredda att betala för att få köra fortare än de som riskerar fastna i kö. Times Online skriver här om förslaget som återges av E24 med kommentar från Vägverket. Oklart dock om det verkligen är så att den ordinarie hastigheten skall få vara högre för betalande (konstigt ur trafiksäkerhetssynpunkt!), eller om det bara gäller vid köer. Grundtanken är i alla fall densamma som den man praktiserar på sina håll i USA: en fil för betalande som vet att de kommer fram i tid, samtidigt som det är gratis att sitta fast i kö…

”Lexus lanes” kallar kritikerna det. Det är ju verkligen fråga om att ”betala sig förbi kön”. Som att införa valfri trängselskatt med garanterat köfritt för de som betalar.  Till skillnad från vår stockholmska trängselskatt för alla,  som dock inte garanterar att man kommer fram i tid.

Det är ju visserligen rationellt att låta bilister göra sina egna prioriteringar mellan tid och pengar. Men frågan är vad som är bäst för miljön? Det borde väl vara ett trafikflöde som motsvarar effektivaste utnyttjande av bilmotorerna. Är inte det att alla kör ungefär lika snabbt? Inte att vissa dundrar på, medan andra sitter nästan still?

Är ”Lexus lanes” kanske bara ett sätt att slippa kontroversen med att införa vägtull/trängselskatt för alla? Lite intressant då att det i de anglosaxiska länderna verkar mer PK att välja detta alternativ med gräddfil framför jämna plågor för alla…

Okej, det har inget med ekonomi att göra. Inte så jag kan se det just nu i alla fall… Men det är äktheten som vinner i Melodifestivalen 2008.

Sibel (bilden) vann över mer erfarna E-type och Poodles, en äkta underdog vinner. Dubbelsemlan Andreas och Carola som inte hade ens två grader värme för varandra i duetten, framstod som översmart genomtänkt kombo uttänkt av deras manager, i jämförelse med Nordman som är ”äkta vara”. Plastgruppen Caracola förlorade mot Ola som i jämförelse med de färgglada tjejerna framstod som äkta… Sussie Tapper med sin bakgrund och lågmälda profil är mer äkta än Céline Dion-Thérèse.

Att det sen är Sibel som vinner över Ola i semi beror på äktheten. Sussie och Nordman lika äkta, men Nordmans folklighet vann över Sussies värme.

2008 är på riktigt. Äkta vara är inne. Kanske är det så man börjar tänka när högkonjunkturen är över och ytan känns ute?

Nobelpristagaren Gary Becker inledde sitt arbete med att studera rationaliteten bakom kriminaliteten, just genom att komma på sig själv med att skita i att betala parkeringen, för att han bedömde risken att få böter som så liten att det lönade sig att fulparkera. Om en p-bot är på 500 kronor, och det kostar 25 kronor att stå parkerad, då lönar det sig att fuska om risken att bli påkommen är mindre än 5%. Vad är sannolikheten att en p-vakt kommer förbi här under kommande två timmarna? Tja, hur många p-vakter finns det, hur stort område har de att patrullera? Osv. Även om vi inte gör denna kalkyl, så har många en känsla för det. Rätt eller fel. Men det viktiga är vad folk tror. Så tror vi att vi kommer bötfällas, så betalar vi. Annars är det rationellt att fuska.

Att det sen finns något som heter moral, är en helt annan sak.